fotbollskanalen

Djurgården hotar att nobba Stockholmsarenan. Skälet stavas naturligtvis pengar, och den lilla och trånga sektorn av 08-fotboll vet alla att AIK gjorde ett klipp när man spelade ut Nationalarenan vs Stockholmsarenan. Det klirrade till i Solna.

Frågan är om Djurgården har någon reell tyngd i sitt hot? Är det Nationalarenan som är ett alternativ. För att bygga eget är ju mer eller mindre dött, och utan något att hålla som hot så är det svårt att brotta loss pengar från Anschutz.

***

Fan, jag trodde inte de filmade på 1970-talet:

Click here to view the embedded video.

Men Leeds filmade i varje fall inte.

***

Island och Serbien är EM-genrepen. Finns många teorier om vad som är bra och inte, men jag lutar mig mot Fredrik Ljungberg som alltid propagerade för att möta motstånd i världsklass.

Island är inte direkt nära den nivån, till skillnad från serberna som kan vara där i sina bästa stunder men lär vara rätt omotiverade nu, och även om det finns en kittling kring Lars Lagerbäck räcker inte det för mig.

***

Turerna kring Carlos Tevez lär hålla på ända till transferfönstret drar igen på tisdag.

***

På söndag 23:15 är Fotbollskanalen Europa tillbaka i TV4. Ni är inte ensamma om att ha längtat.

***

Nyss hemkommen från Qatar och verkligheten pockar på. Vinter, snö, kyla och allsvensk träningsfotboll. Om två månader är lagen i gång igen och så här rankar jag gängen just nu:

1 IFK Göteborg

Håkan Mild har haft plånboken i arbete och har sett till att målvaktsoron är lugnad, backlinjen något stabiliserad och även en kreativare spets framåt. Ja, Mikale Stahre slash Micke Mourinho får leva med Real Göteborg oavsett om Nordin Gerzic kommer eller ej.

2 Elfsborg

Landslaget visade i Qatar att det finns spelare så det räcker och blir över på Elfsborgs mittfält. Jörgen Lennartsson får en svår uppgift att hålla alla nöjda, och truppen är fortfarande för stor, och bakåt finns som vanligt frågetecken. Sedan handlar det om att se till att ordna trepoängare på bortaplan utan att för den skull behöver vara vackert spel. Blir även intressant att se vilken roll Anders Svensson får.

3 Malmö FF

Wilton är till slut på plats och han är fortsatt viktig och MFF och Norling måste få honom att tagga till för ett sista år. Inget snack om att MFF har ett riktigt vasst lag över hela planen, från Johan Dahlin till Mathias Ranégie. Allt annat än toppstrid är ett fiasko.

4 AIK

Även om Banguras är borta så har AIK klarat silly season väl och bakåt är man starkt. Sedan hänger det på att  Celso Borges är ett så starkt nyförvärv som många tippar, och inget talar för att klubben inte slår till med ännu ett nyförvärv innan fönstret går igen.

5 Helsingborg

Dubbelvinnarna är en bit i från fjolårets trupp och Jesper Jansson har inte haft det rätta flytet i värvandet. Lägg till stöket mellan tränarna och både spelare och sportslig ledning. För inte kan HIF återigen trotsa naturlagarna och bara sälja och sälja och fylla hålen. Jag tror inte det går, och man måste minst ha in en stark mittback, och helst en anfallare till.

6 Gais

Wanderson blev inte såld till det pris klubben krävde och nu får man låna upp tre miljoner kronor till för att han ska stanna. Dessutom har man kryddat med en del udda värvningar som Peter Ijeh. Sett till vad Alexander Axén och Mats Persson fick ut av ett rätt udda manskap i fjol så kan det blir bra, men kanske inte riktigt lika bra när flera konkurrenter vässat laget.

7 Kalmar FF

Nanne Bergstrand och Kalmar visar nu en större vilja och ambition när man bjuder på David Elm. Med kassan förstärkt av AZ-miljoner (Mathias Johansson) så kan det bli ny framstöt för att vässa laget. Basen finns där sedan tidigare, det handlar om att hitta rätt spetsar och man har shoppat både i utlandet och i Ängelholm, och det kan räcka en bit, men ska man nå 2008-höjder måste man hitta en riktig poängspelare.

8 IFK Norrköping

Ex-HBK:aren Andreas Johansson kan mycket väl vara årets värvning. Nej, det är ingen spektakulär spelare men precis den stabiliteten som Norrköping saknade under fjolåret då man gick som en berg-och-dal-bana i allsvenskan. Även om man fortfarande hade behövt få in en vassare målvakt så ger IFK redan ett stabilare intryck.

9 BK Häcken

Hade ett tungt augusti när man sålde Ranégie och Chibuike även om det trillade in många miljoner och man ändå hängde med fram till en femteplats. Visst är Andreas Drugge en klassvärvning för klubben men det är inget snack om att man hade behövt få in fler offensiva krafter för att kunna hota högre upp i tabellen, vilket väl är målet.

10 Gefle IF

Per Olsson är inget annat än en allsvensk Midas där allt han rör plötsligt håller allsvensk klass. Ta bara Olof Mård eller Jakob Orlov och sedan en hel rad andra spelare innan dem. Varje år tror man att Olsson tappat förmågan, varje år visar det sig att han har den kvar. Även om man tappat en del ryggrad (Theorin och Chibsah) så kanske det är Alexander Faltsetas som är nästa fynd.

11 Örebro SK

Ännu så länge är Nordin Gerzic kvar i ÖSK men det senaste året har klubben åderlåtits hårt och ersättarna har inte hållit riktigt samma nivå. Jag förstår de ÖSK-fans som både är oroade och irriterade men har också förståelse för en klubbledning som inte vågar riskera klubbens ekonomi. Sixten Boström har en styv uppgift framför sig.

12 Djurgården 

Magnus Pehrsson har mest fått nej under silly season och har fått förlita sig på en del spelare som blivit över i andra klubbar (Ricardo Santos, James Keene, Andreas Dahlén). Behöver inte vara fel om han får ihop dem till en enhet som vill visa vad de kan, men 08-klubben ser inte ut som ett blivande topplag vid första anblicken.

13 Mjällby AIF

Peter Swärdh har det inte lätt. Efter två år i allsvenskan så har man blivit av med många tongivande spelare. David Löfquist och Jesper Westerberg är försvunna och Tobias Grahn och Patrick Osiako lär gå samma väg. Mer måste ske för att Mjällby inte ska behöva slåss för att överleva.

14 GIF Sundsvall

Rejäla omstöpningar har gett Sören Åkeby mer makt. Ännu har han inte fått den riktiga kraften till nyförvärv som kan lyfta klubben för man tappade ju Engblom, men det finns tid för Giffarna att ladda på mer – vilket man behöver.

15 Åtvidaberg

En stark säsong i superettan gav nytt besök i allsvenskan. Ännu så länge har man kunnat behålla majoriteten av spelarna, bland annat skyttekungen Magnus Eriksson, men Kristian Bergström blir inte yngre och även om Andreas Thomson är skicklig är det tveksamt om laget räcker.

16 Syrianska

En bragd i fjol när klubben hängde kvar men sett till hur man förlorat spelare och brottas ekonomiskt så får man svårt att upprepa den. Det är rejäl uppförsbacke när så många spelare ska ersättas – och dessutom spelas in. Vore nästan en ännu större bragd att hänga kvar även 2012.

Den här helgen har vi två knivseggsmatcher. Två direkta dueller, där allt – och lite till – står på spel för båda lagen, för tränarna, för fansen. Och då får faktiskt den löjligt jämna och spännande toppkampen snällt kliva ett steg åt sidan. Som sagt, helgens två stora ödesmatcher:

Hertha BSC mot Hamburger SV (Lördag 15:30) Thorsten Fink hade smekmånad fram till förra helgen, men efter uppläxningen av Dortmund gäller det allt att snabbt studsa tillbaka med en vinst. Inte bara för att rädda sitt anseende, utan även för att det är ganska tajt där nere i botten. Ett avstånd på ynka två poäng ner till kvalstrecket är inte att föredra.

Helgens maskot är plötsligt David Jarolim, den tjeckiske mittfältsspelaren som kommit till åren och som under hösten utsågs till något av en syndabock och följdaktligen blev nära på utsorterad. Nu är plötsligt Jarolim den som ska bidra med nödvändigt bit och streetsmartness på mittfältet, som mot Dortmund helt enkelt gick under.

Motståndarna den här gången håller dock inte riktigt samma klass, dessutom är ju Herthas stora stjärna Raffael avstängd – den spelare man hade kunnat tänka sig skulle kunna festa till det bäst med Hamburgs förvirrade försvar. Men även berlinarna har revansch att utkräva efter förlust borta mot Nürnberg och nye tränaren Michael Skibbe vill ta sina första huvudstadspoäng, kanske till och med öka avståndet neråt.

En vinst för Hertha, och Skibbe kan göra sig varm medan Fink kommer att ha många frågor att besvara. En vinst för Hamburg, och Fink är tillbaka i vinnarspåret medan Skibbe är ute på hal is efter bara två matcher. Ett oavgjort, och det får ses som en förlust för båda lagen, inte minst med tanke på att resten av lagen i botten också möter varandra.

Werder Bremen mot Bayer Leverkusen (Lördag 15:30) Att Bremen ligger femma i tabellen är nästan lika märkligt som att Leverkusen ligger sexa. Det låter ju inte helt tokigt, trots att inget av lagen har haft särskilt lugna eller roliga säsonger och trots att båda tränarna är mer eller mindre ifrågasatta. För att framtiden ska se ljusare ut har klubbarna valt två olika vägar.

Bremen gör idag klart med en ny spelfördelare: Zlatko “Österrikes Özil” Junuzovic. Ett superlogiskt köp om Thomas Schaaf vill fortsätta spela sitt favoritsystem 4-4-2 med diamant. Junuzovic ska alltså gå i Andreas Herzogs, Johan Micouds, Diegos och Mesut Özils fotspår och få fason på klubbens offensiv, men kommer med all sannolikhet inte spela redan på lördag.

Leverkusen gör istället idag klart med att “Projektet Ballack” har misslyckats. Kaptenen framför alla andra kaptener, spelaren som var med när klubben överraskade hela Europa, har inte nått upp till förväntningarna sedan han återvände hem. Han har varit skadad och när han väl fått spela har han inte imponerat, dessutom har han tjafsat med tränare och alltsammans har resulterat i allt för mycket tråkiga skriverier. Det har helt enkelt inte fungerat, som klubben kommunicerade till media idag.

Ballack, vars kontrakt går ut till sommaren (ett klubbyte redan i dagarna är inte uteslutet), verkar alltså få uppleva ännu ett tråkigt adjö efter det snöpliga slutet på landslagskarriären. Och det är klart att det kan kännas orättvist med en så omild behandling, men borträknandet av klubblegenden ska mest ses som ett sätt att stärka tränaren Robin Dutts rygg, som i senaste hemmamatchen blev utbuad när han – helt riktigt – bytte ut Ballack.

Ledningen visar att det är Dutt som är framtiden, inte Ballack. Försöker ringa in det nya och ringa ut det gamla. Ett ställningstagande som betyder att Leverkusens vanliga startelvsfråga “Rolfes eller Ballack?” imorgon kanske besvaras med: Varken eller! Luften blir alltså allt tunnare för lagets rutinerade spelare, nu- och framtiden tillhör mest av alla Lars Bender.

En vinst för Leverkusen, och laget avancerar upp på en femteplats medan tankarna i Bremen allt mer riktar sig neråt. En vinst för Bremen, och deras problem läggs på framtiden medan Leverkusens fans förmodligen fordrar Dutts avgång (och Ballack som efterträdare). Ett oavgjort, och den konstgjorda andningen fortsätter ett tag till.

—

Den 19:e omgången i sin helhet:

Hannover – Nürnberg (Fre 20:30) Hertha – Hamburg (Lör 15:30) Bremen – Leverkusen (Lör 15:30) Augsburg – Kaiserslautern (Lör 15:30) Dortmund – Hoffenheim (Lör 15:30) Bayern – Wolfsburg (Lör 15:30) Köln – Schalke (Lör 18:30) Mainz – Freiburg (Sön 15:30) Stuttgart – Gladbach (Sön 17:30)

För härliga, spännande och faira matcher!

Okej, så upphetsande är det kanske inte, men det har åtminstone inte stått helt stilla på transfermarknaden under veckan.

Efter att Bremen släppt iväg Andreas Wolf på franskt äventyr och sedan fått Sebastian Prödl otäckt skadad, behövdes en mittback. Det surrades om Alexander Milosevic, men Klaus Allofs bara skrattade åt tidningarnas spekulationer och presenterade istället tjugoårige Francois Affolter. Om den schweiziske landslagsmannen, han ska balansera på gränsen mellan U21- och A-landslaget, kan hjälpa till med en gång, nu när Naldo också börjar få problem igen, är svårt att säga – åtminstone blev något gjort.

Den stora värvningsbomben – om vi ska överdriva lite – är dock att Vedad Ibisevic lämnar Hoffenheim för Stuttgart. Det är inte helt lätt att veta vad man ska säga om det. Ibisevic är allt sedan hans fantastiska första höst i Bundesliga ett wild card, och då är 5,5 miljoner euro ganska mycket. Å andra sidan behöver Stuttgart, som såg mycket tama ut mot Schalke i lördags, precis hans spelartyp, en anfallare som varken briljerar i kombinationsspel eller kämpatakter utan i målskytte.

För Hoffenheim betyder det att anfallssidan tunnas ut till att bara bestå av talanger och Ryan Babel. Därför sägs klubben vara intresserade av Wolfsburgs Srdjan Lakic, som inte längre ingår i Felix Magaths planer. Problemet med Lakic, Hoffenheim är inte den enda intresserade klubben, är framförallt hans oförklarligt höga lön. Det ska nog gå att lösa, om man verkligen vill, men tiden tickar på och det vore nog fint att vara överens med spelaren i ganska god tid, för sedan väntar ju också en mer eller mindre tuff förhandling med Magath.

Ett annat hett rykte är att René Adler är på väg till Hamburg. Adler har upplevt en karriärknick utan dess like, det är knappt att man kommer ihåg att han en gång i tiden, som det känns, var på väg till VM 2010 som förstemålvakt. I sommar går hans kontrakt med Leverkusen ut och Thorsten Fink sägs alltså vara intresserad. Låter som en bra deal, om man inte betänker att klubben redan besitter en, i sina bästa stunder, mycket bra målvakt i Jaroslav Drobny. Men vill man chansa med skadedrabbade Adler och kasta ut Drobny, ja, då får man väl göra det.

—

För övrigt anser jag, som bekant, att Mesut Özil är en av världens allra, allra bästa spelare.

Downtown idag, för första gången i dagsljus: först shoppingcentrat Usce och XYZ-butiken som höll vad Mästaren lovat, därefter turistsvängen längs gågatan och en rätt miserabel sushilunch på Moon Sushi&Fusion . Skönt att se lite annat än bara arenan och vår tilltufsade förort. Vi ser fram emot fredagen med Spanien-Danmark och självklart Serbien-Kroatien. Handbollsöset i stan har hittills varit ett signum för Makedoniens fantastiska fans. Till semifinalerna sägs det nu att serberna sluter upp. Det är handbollsfeber i landet och när ett telekom-företag släppte några kvarvarande biljetter idag så var köerna långa.  Jag räknar med ett vansinnigt tryck i morgon.

Vi vet inte vad som hade hänt om Higuaín satt bjudningen han fick av Piqué i matchinledningen. Vi vet förstås inte vad som hade hänt minuten senare om Özils dundrande skott i ribban hade gått in. Vi vet ju inte heller resultatet av domare Teixeiras bedrövliga insats. Men igår fick vi äntligen se ett kungligt Real Madrid.

Snillen ska vara galna, geniala, introverta och oberäkneliga. Det gör inget om de är självmordsbenägna. José Mourinho är allt. Han är i vissa avseenden, dessutom, en fullständig idiot. Han gör livet svårt för sig, han är livrädd för att bjuda till; han kan tydligen inte göra annat än att spekulera när ärkerivalen möts hemma på Bernabéu.

Var det en förutsättning att komma till Camp Nou utan något att förlora? För att han och laget skulle våga spela ut? Varför fick vi inte se ett lika taggat, ett lika högt pressande, ett lika inspirerande och respektlöst lag i det första mötet i Madrid?

Real Madrid trodde det var möjligt att vända 1-2 till sin egen fördel. Då blev det helt plötsligt möjligt. Besökarna hade fler skott mot mål än Barcelona, innehavet var slutligen jämt (55-45) men Barcelona var under en ständig press.

Givetvis gör Barça ett par mål, när det är Real Madrid som haft de bästa och flesta möjligheterna. Det är inte så mycket att orda om. Det var enkelt och påpassligt av nyinbytte Pedro, efter att Messi hade dragit med sig besökarnas samlade försvar. Det var en lika snygg som välplacerad raket från Alves, som drog till direkt…

Det viktiga var att det inte påverkade Real Madrids attityd.

”Real Madrid är ännu farligare nu”, menade Guardiola påpassligt inför matchen. Katalanen fick så rätt att det blev löjligt. Inga experiment, Pepe med Ramos i backlinjen. Kaká och Özil tillsammans var en utmärkt kombination. Ännu bättre när Granero tog över efter Lass, som alltid var en hårsmån från att åka ut.

I den hypotetiska världen, vad hade hänt om vi sett ett lika gnistrande och målmedvetet Real Madrid i förra veckan? Säkert hade laget blivit framburet på vingar av en extatisk arena som såg slutet på Barças dominans. Säkert hade det inte hörts burop mot tränaren under matchen mot Athletic i söndags.

Det är till och med möjligt att Marca aldrig hade publicerat sin infekterade intervju om bråk inom laget, eftersom det till att börja med aldrig hade hänt. Men även om tidningen dragit fram något annat skulle resultatet aldrig blivit lika obehagligt.

Det gör inget att det är lite fult, det gör inget att det finns lite gnäll, det gör inte ens något om domaren inte har sin bästa kväll. Det gör inget att Mourinho, även igår, var sur, arg och utmanande mot media. Det som däremot betyder något är att laget vågar och vill. Att det inte är rädd för något och använder hela sin kapacitet.

Det är Mourinhos jobb att ta fram det. Det är han som dagarna i ända tränar laget. Det är han som tjänar hundra miljoner svenska kronor om året. Det är han som ser, det är han som bör förstå, det är han som ska ha känslan för hur det ska gå till. Vågar man så går det. Igår var så nära.

Jag tar det inte ens för omöjligt att Santiago Bernabéu hyllar sin tränare i helgens match mot Zaragoza. Med den här attityden är inget omöjligt. I allt utom Cupen har man saken i egen hand. Inte ens ett dubbelmöte mot Barcelona i Champions League är något som längre behöver orsaka mardrömmar i huvudstan. Tvärtom.

Real Madrid är stort, alltid. Real Madrid ger aldrig upp, någonsin. Real Madrid spelar för att vinna på ett sätt som anstår klubben, jämt. Pep och Barcelona – som själva slåss mot historien – vet det bättre än någon annan, av dem på andra sidan madridismen. Och om tjurskallen Mou också har förstått det, då har vinden vänt.

En sak som gör fotboll extra extraordinärt och riktigt fantastiskt är skrällen. Igår fick vi se en historisk sådan. Mirandés, från den spanska tredjedivisionen (Segunda B) blev det andra laget i modern tid att ta sig till semifinal i Copa del Rey. Efter att ha slagit ut tre jättar och lag från det spanska finrummet.

Villarreal, Racing och Espanyol har i tur och ordning fått respass av den blygsamma nordspanska klubben. För tio år sedan gjorde Figueres samma sak, innan laget blev utslaget av Deportivo de la Coruña. Men innan hade det inte hänt sedan 30-talet, då Cupens format och sportsliga situation också såg annorlunda ut.

Bäst av allt, Mirandés var inte på något sätt ovärdigt semifinalplatsen. I det första mötet på Cornellà el Prat höll besökarna ledningen 0-2, innan egna misstag och påpassliga mål av Espanyol vände förutsättningarna till 3-2. Igår var los pericos med 1-1 vidare vid full tid. Fast i den 91-minuten nådde rysaren sin höjdpunkt.

Mirandés hade en ypperlig möjlighet som Casilla med nöd och näppe blockerade. De 6000 på läktarna tuggade naglar och skrek sönder halsarna som om livet hängde på det. Men det fanns ju rättvisa, visade det sig. Minuten senare nickade Caneda, lagets enda spelare med erfarenhet från förstadivisionen (Athletic), in 2-1.

Spelarna grät, anhängarna grät, arenan Anduvas gräsmatta fylldes snabbt av segerrusiga fans som knappt vågade tro det var sant. Precis som jag, framför teven. Espanyol knallade slokörat, och chockat, ut bakvägen.

****

Bedriften är förstås enorm för ett lag bestående av amatörer. Och det är otroligt för en liga som är på väg att fullständigt blöda sönder. Bara de senaste dagarna har Sporting Villanueva i princip upphört att existera. Precis som Sporting Mahones från Balearerna.

Det finns inte pengar, spelarna lämnar lagen, klubbarna försvinner eller flyttas ner.

Det mest surrealistiska tilltaget i samma kategori, av alla klubbar i kris, stod Poli Ejido för i söndags. Till matchen mot Lorca Atlético hade man meddelat Förbundet att det inte fanns manskap nog att spela. Slutligen ställde man ändå upp för att förlora mötet med 0-14. Poli Ejido hade fyllt elvan med ungdomar och veteraner.

Det hade man däremot inte sagt till någon, varpå ett halvt dussin tidigare spelare nu har anmält klubbens förfalskning av spelaridentitet. Tanken bakom Poli Ejidos beslut: laget skulle bara få en reprimand för otillåten uppställning och inte bli nedflyttat ett par kategorier. Klubben har även tidigare ställt in spel.

I Mirandés är det skillnad, åtminstone för tillfället. En semifinalplats i Copa del Rey ger ytterligare likviditet. Espanyol, och Pochettino, borde inte heller vara alltför besvikna – när skammen lagt sig en aning. I ligan är femma, tre poäng från en plats till Champions League.

Jo, det är inte bara anmärkningsvärt att Espanyol lyckas säsong efter säsong, trots att Pochettino alltid förlorar spelare och får förlita sig till ungdomsutvecklingen. Det är minst lika fantastiskt att Espanyol lyckas match efter match, trots skador och avstängningar. Och som i helgens seger mot Granada, utan anfallare.

För den fyrfaldige Cupvinnaren Espanyol är det inte livsviktigt att spela en semifinal i Cupen. Det viktiga är att göra en bra säsong och utan problem skaffa nytt kontrakt. Kan man till råga på att ta sig ut i Europa är lyckan fullständig. Mirandés, däremot, kommer att leva på gårdagens avancemanget under hela sin existens.

Dessutom står man för det enda riktiga glädjeämnet som i dagarna härstammar från 2ªB.

Click here to view the embedded video.

Två dagar och två nätter, sen fick det räcka  - tandvärken gick inte att stå emot, något behövde göras.

Det fick bli nätet och sökning på “Dentist Belgrade” och det var där jag fann Dentist Center; verkade fräscht, modernt och engelskspråkigt.

Ringde och till min glädje hälsade Dentist Center att jag var välkommen redan på kvällen, klockan 18.

“Vi ligger inne i stan, du bor väl där om du jobbar med handbollen?“, sa Dentist Center.

“Nej, jag bor i Upplands Väsby”, sa jag.

“Oj”, sa Dentist Center. “Då kan det ta en halvtimme”.

Jag har en grym tandläkare Kerstin hemma i Estocolmo, men om du har en svårt molande tandvärk så går det inte att vänta en vecka på att komma hem – då kan du göra allt för att bli av med fanskapet.

Men allting är ju inte alltid som på min gata i stan och du är inte kaxig i överkant för ett besök hos en tandläkare i ett annat land, även om den tandläkaren inte behöver var sämre än någon annan.

Däremot: annorlunda.

Dentist Center ringde tillbaka efter en sund.

“You must go for X-ray before“, fick jag veta.

“OK, but…”, försökte jag.

“It is no problem. Go to X-ray Center at Glavna 18 in Zemun, where you are staying now. Ask for X-ray ortopan. They will help you”, berättade Dental Center.

“Should I call them before, for an appointment?“, undrade vårdcentralsvensken.

“No, no, no problem”, svarade Dental Center.

Det fick bli taxi till Glavna 18 som ligger i downtown Upplands Väsby, vi bor alltså inte ens i det innersta Upplands Väsby…vi bor lite mer countryside. Väl där var visade sig Glavna 18 vara en innergård med små butiker och det cyrilliska alfabetet

Det gör inte saker och ting lättare när du går omkring med en lapp i handen och letar efter en lokal röntgensnubbe.

Till slut förstod jag att det var här:

Jag stegade in, såg två dystra herrar i ett väntrum och frågade om någon pratade engelska och det gjorde förstås ingen men de pekade upp för en trappa.

Där satt den lokala röntgensnubben i blå rock och skägg och jag frågade om han pratade engelska och det gjorde han förstås inte men han pekade på rummet sidan om och där såg jag bara den här apparaten:

Ställ dig här, visade den lokala röntgensnubben.

Håll fast dig med händerna i greppbart handtag över huvudet, gapa över inplastad gul mojäng och invänta mojänger ovanför som kommer att åka ned och spjärna fast din skallen.

Sen, visade den lokala röntgensnubben med sitt pekfinger, trycker jag på knappen.

Jag började tveka där, det ska erkännas.

Förvisso kunde jag göra rätt mycket för att bli av med den hemska värken i tanden, men jag fick vibbar om att jag möjligen blivit indragen i skeptisk filmkonst där rätt mycket går ut på att man ska sitta fast, bita över något inplastat och att det ska göra ont.

Det kände jag att jag kunde vara utan.

Men jag litade på skäggig lokal röntgensnubbe i blå rock; höll hårt, satt fast, gapade, blundade och hoppades på det bästa.

En minut senare fick jag ett kuvert med en sån där gammal klassisk röntgenbild i handen.

Jag pröjsade 1000 pengar (hundra svenska kronor) och var på väg till Dentist Center, kändes som att det var väldigt billigt och vilken osannolik service…tre minuter efter det att jag gått in genom dörren var allting klart, hemma kan du ju få vänta evigheter på en röntgen?

Dental Center ligger på Resavska 36 och när taxichaffisen släppt ut mig ur sin nikotinkammare så visade sig Resavska 36 vara tre-fyra olika ingångar, det var beckmörkt ute och det lilla ljus som kom, singlande ned i form av snöblandat.

Jag ringde Dental Center som bad mig ta första porten till höger och med hjälp av ficklampan i min iPhone fann jag en porttelefon, kom in i en nedsliten och söndrad trappuppgång och fann Dental Centers dörr på andra våningen.

Dental Center var inte så mycket Center mer än en liten lägenhet med hall, toalett och behandlingsrum samt sköterska/sekreterare.

Och Dr Dubrovka.

Hon synade röntgenbilden som inte visade särskilt mycket mer än en skelettbild av mina tandrader framifrån.

Hon frågade var jag hade ont och jag sa att det var svårt att lokalisera, men att en tand varit sjukt känslig för kallt/varmt och när hon knackade stenhårt på den med ett av sina stålinstrument kom smärtan som en ett spjut rakt in i nervsystemet.

“Aooooo”, skrek jag.

“Ok, ok. I think bad pulp-infection. I fix. Burt hurts”, sa tandläkare Dubrovka.

Fram med spruta, gapa stort och sen borren, hål i tanden, ned med instrument för att röja lite och jag flög upp i stolen av smärta.

“Ok, ok“, sa tandläkare Dubrovka. “More bedövning”.

In med sprutan igen, gapa stort och samma visa.

“Ok, ok”, sa tandläkare Dubrovka. “To much infection. Sorry. Nothing we can do today”.

Nothing we can do? Det är då du tänker: Och varför ligger jag då här, i en tandläkarstol i Serbien med en röntgenbild på fickan, bedövad i käften och med ett uppborrat hål i en infekterad tand?

Men Dr Dubrovska fixade till, tryckte ned “medicin” i hålet och fyllde tillfälligt igen. Om det skulle jävlas innan hemresa så skulle jag höra av mig.

Vi talade om hur dyrt det var med tandläkare i Serbien, att inga fattiga människor har råd att gå längre och att det är ett stort problem, jag påpekade då att vi sett samma problem även i “rika Sverige”.

Hon skrev ut värktabletter som var “medium strong” vid namn Caffetin samt penicillinet Sinacilin.

Sen skrev hon ut ett kvitto för jobbet hon gjort.

Det kostade 1800 dinarer, motsvarande 180 svenska kronor.

Jag stegade ned för trapporna, ut i Belgradkylan, gick till ett apotek och hämtade medicinen.

Och nu gör det inte lika ont längre.

I väskan ligger dessutom ett minne för livet: en röntgenbild från lokal röntgensnubbe.

Den säger dock inte mer än 1000 ord, däremot säger det något om att “bita ihop”.

Det kan vara bra att lära sig göra det ibland.

 

 

Hyland kan konsten att sniffa till sig ett gym och efter att ha gått Zemun runt så fann han ett till slut.

Tio meter sidan om hotellet.

Om det var en tvåa med kokvrå i Nis, så var det här mer som ett vanligt litet hus (se bilden ovan) längs Zemuns gator, som ett av de som inhyser en reservdelsbutik.

Och om det var lite mer ombonat hos Anita i Nis så var det här lite mer hardcore-gym, juggostylish: lyfta-skrot-grejen, svar filtmatta över hela lokalen, svartmålade tegelväggar, inga löpmaskiner och annat trams och när lite tunga locals dök upp och tittade storögt på tunna besökare så var det inte direkt så att de sa “välkomna hit, kul att ni ville komma”.

De bytte om bakom en tillfällig vägg på gymmet, drog av sig sina civilia kläder och gled ned i urtvättat linne och Adidas-brallor i WCT med knäppning på sidan.

Gick en loss stenhårt på vikterna, svettades ut och eftersom stället inte hade någon dusch tog de snyggt på sig sina civila kläder, som om ingenting hade hänt, och gick till jobbet igen.

Så ingen skulle tro att de varit på någon fjompig skönhetssalong eller så.

Vi kände oss lite som de töntiga kusinerna från landet på besök och även om Hellgren tar en del i bänkpress så hade det krävts sin guldkedja runt halsen för att känna sig som en i gänget.

***

Det var den handbollsturneringen, det.

Sverige var bara nästan, så som det varit under i stort sett alla matcher. Nästan bäst, nästan vinna, nästan nära. Det enda lag Sverige har besegrat så här långt är Tjeckien och de har varit hemma i Prag ganska länge nu.

Från bänkhorisonten kändes det lite som att det skulle bli svårt att lösa, hur bra Sverige än hade varit. Serberna hade lite för bra målvakt, lite för starkt försvarsspel och var lite för smarta för att inte dra den här matchen hela vägen hem.

Och hemmafavören i ett mästerskap får du aldrig glömma, det är inte många domare som pappar trycket (eller vill göra det) och det är få sporter som ett domslut kan vara så godtyckligt och lätt att snärja in som just i handboll. En offensiv foul kan lite för ofta lika gärna vara ett straffkast.

Men det finns ingenting att skylla på eftersom Sverige var på tok för ojämnt och därför inte var tillräckligt bra.

***

Hotel Yugoslovija på vägen från Zemun till arenan är ett monument från gamla öst som du inte direkt skojar bort.

***

En dag tog Karin på sig ett mikrofonskydd och låtsades att hon var Artur Ringart.

***

Finns det några brassar som någonsin kommit i tid tillbaka till sitt allsvenska lag efter ett uppehåll?

***

Jag fick streama Qatar-Sverige och såg den i dator på ett studiobord i en handbollshall i Belgrad.

Sverige mötte ett juniorlag och det behöver ju inte vara något fel på ett bra juniorlag, men den första halvleken var verkligen inte särskilt vass.

Bättre i den andra när Sverige fick bättre fart och Qatar-lirarna började vackla.

5-0 är 5-0 och det ska inte dras så stora växlar på det, jag tror att samlingen i sig och träningarna med de nya spelarna är minst lika viktig för landslagsledningen.

Däremot är det väl rätt uppenbart att vi gärna hade sett Kalmars Mattias Johansson, högerbacken, på plats i Qatar alldeles oavsett om han valt att åka på semester på en U21-samling någon gång.

Tydligen var det inget som hindrade AZ Alkmaar från att köpa killen åtminstone och får Mattias speltid där så bör han definitivt vara ett alternativ på en position som ser tunn ut bakom Lustig (som alltså ännu inte fått starta någon match i Celtic).

***

Makedoniens fans sätter färg på detta mästerskap. de är och har varit fantastiska.

(Och det gäller ju även Makedoniens handbollslag, sköna krigare)

***

Tysk TV har inte riktigt samma strikta klädkod som TV4. Och ja, det här är programledaren och expert (den mäktige Schwarzer).

***

Det var så varmt och vårksönt i solen igår att jag körde kortbrallor på joggingrundan.

***

Om gymet var en ny upplevelse väntar en ny nu.

Har fått tandvärk och är på väg mot serbisk tandläkare.

Hoppas inte direkt på hardcore där, men ibland är det som det är med seden: du får ta den.

 

 

Det skrivs mycket om Mourinho, det skrivs mycket om Real Madrid. I ”rapporten” alldeles för mycket. Idag måste det ändå bli en repa till om portugisen. Dels har jag fått mycket förfrågningar och mejl om hur stämningen är i Madrid. Dels är det alldeles oerhört mycket på tapeten.

Här kommer ett ganska långt inlägg och hur jag ser på saken, blandat med strömningar och de senaste dagarnas händelser. Sen går vi vidare i fotbollsdjungeln. Precis som Real Madrid kommer gå vidare utan José Mourinho.

****

Så, hur är stämningen i huvudstan?

Hätsk, men framförallt är sympatierna delade.

För dagen pratas det om att Mourinho kommer lämna till sommaren. Upphovet, ett anonymt samtal i lämplig direktsändningen till en av programmet Punto Pelotas mest enerverande och minst sanningsinspirerande deltagare – som därmed kunde försäkra att Mourinho kommer lämna efter säsongen.

En följd av de senaste dagarnas händelser eller bara opportunt?

Oavsett, känns det igen?

I januari förra året hörde vi samma sak. Sedan dess har Mourinho bedyrat sin kärlek till England. Ett tag skulle han träna Portugals landslag. Inget får uteslutas. Mourinho kommer att lämna, förr eller senare, men frågan är ändå alltid hur han kommer att göra det.

****

I helgen vann Real Madrid övertygande mot Athletic Bilbao, med en uppskattat startelva tränaren aldrig tidigare använt. Ändå var laget på god väg att bli offer för sitt eget “miedo escénico”. Det förmodade ”bråket” Marca hade avslöjat timmarna innan match lämnade ingen oberörd.

Disciplinerade och respektlösa basker radade dessutom upp chanser. Llorente gjorde ett strålande mål efter uppspel signerat Herrera och Martinez. På vänsterkanten hade de Marcos och Llorente gräddfil, tills hemmalaget tog sig samman och Marcelo utjämnade efter ett klassiskt väggspel.

Det var starkt av Real Madrid att ordna slutresultatet 4-1, på samma sätt som det var klantigt av Iturraspe att bjuda på en straff. Men framförallt så behövdes resultatet. Det behövde visas att ”vi krigar tillsammans”. Ett budskap som spelarna själva använde för att tysta spekulationer.

- Ni ser själva, sa Arbeloa, ”så här bra skulle vi inte spela om det fanns osämja i laget”. ”Det finns inget bråk”, försäkrade Ramos medan Casillas pratade om att ”gnabb på en arbetsplats är normalt”. Mourinho vägrade kommentera den förmodade händelsen. Han läser dessutom aldrig Marca.

Det hindrar inte att finns många indicier på att allt inte står rätt till. Några har tillexempel haft svårt att komma ur sviterna från de berömda julpralinerna, som var en känga Mourinho tidigare gav till sitt lag.

****

När Marca går ut med en konversation, som den vi kunde läsa i söndags, då har tidningen mycket kött på benen. Tro inte annat.

Igår skrevs ytterligare en not där man berömde sig själva för scoopet och påtalade att man fått mycket kritik. Men framförallt försäkrades att reportaget hade genomgått en rigorös journalistisk kontroll. Det ska granskas, men det finns ingen anledning att betvivla det. Och ingen från klubben har på riktigt dementerat.

Det är inte första gången det påtalas att det finns missnöje i gruppen. Marca är inte den första att belysa.

Mourinho, om vi bortser från all galenskap han gjort och hängett sig åt, har varit utmanade mot lagets spanska spelare vid flera tillfällen. Efter Cupförlusten mot Barcelona försvarade han Cristianos och Pepes utomordentliga arbete. Sedan fanns det andra ”som inte gjorde vad som förväntas av dem”.

Mourinho skyddar inte laget. Inte som exempelvis Guardiola. Med jämna mellanrum hänger portugisen ut spelare. Ibland kan han även förnärma på andra sätt.

****

Efter bortamötet mot Ajax bredde ett annat missnöje ut sig i klubben, men framförallt bland ungdomsspelarna i Castilla. Från ingenstans kom Mendes för att spela matchen. En anonym back från Castilla i Segunda B, med samma agent som Mourinho. Reaktionerna lät inte vänta på sig.

****

Om de katalanska tidningarna Mundo Deportivo och Sport går ut med konversationer och antaganden om situationen i Real Madrid (som båda tidningarna gör idag) är det fullständigt skit samman. De har inget inflytande i huvudstan.

I Madrids närområde bor det drygt sex miljoner människor. De opinionsbildande tidningarna är Marca, AS och i viss mån nationella nyhetsförmedlare som el Mundo och el País. Det finns också ett halvt dussin lokala tevekanaler som alla kör sina dagliga nyheter och fotbollsprogram.

Pressen, i dubbel bemärkelse, är enorm.

Mourinho har inte kunnat handskas med den.

Under mötet med Athletic Club hyllade falangen Ultrassur tränaren vid ett flertal tillfällen. Varje gång överröstades de av andra anhängares burop. Många av dem som tidigare varit med Mou ”in i döden” är numer skeptiska till hans förmåga att leda laget. Trots allt, det är världens mest framgångsrika klubb.

Jag ser det inte på något sätt onaturligt om Mourinho lämnar till sommaren.

Men spelar det någon roll om Mourinho är kvar eller inte?

Jupp Heynckes fick sparken efter att Real Madrid vunnit sig sjunde Europacup 1998, den första i färg som dessutom är madridismens lyckligaste kollektiva ögonblick hittills. Fabio Capello fick lämna efter att han hade gjort sitt jobb, ett ligaguld sedan blev det ett väntat och rungande adiós…

****

Mourinho, som alltid gett sken av att vara sig själv närmast, är varken synonym med madridismen eller ens med framgång, i en tid där Barcelona gång på gång får honom att blotta sig med ett resultatmässigt torftigt spel. Som tydligen inte ens är hans eget fel, sett till anklagelser mot spelare.

Mourinho kan lämna klubben som vinnare med en titel av tyngd, han kan också göra det för att det krävs av situation och publiken på Santiago Bernabéu. Någonstans så börjar det där. Marca och AS, eller något teveprogram, speglar i regel bara strömningarna som omger Real Madrid.

Media påverkar, men de blir också påverkade av stadens miljoner madridistas.

På tiotusentals barer, kaféer och arbetsplatser i Madrid är det vanliga samtal och urladdningar mellan anhängare, fans och medlemmar, som i minst lika hög grad styr diskussion kring klubben. Media återanknyter till hur anhängarna ser på sitt lag.

Marcas publicering av den infekterade konversationen mellan Ramos, Casillas och Mourinho hade i ett längre perspektiv inte varit ekonomiskt försvarbar, eller ens möjlig att trycka, om det inte redan fanns ett utbrett missnöje med tränaren i huvudstan.

Det hade varit ett journalistiskt självmord i en stad där konkurrenten AS redan har akterseglad Spaniens största sporttidning upplagemässigt, på hemmaplan.

****

Så vad händer nu då?

Till att börja med ska vi se hur Mourinho spelar mot Barcelona imorgon.

Sedan ska vi se hur laget fortsätter i liga och Champions. Men om spelarna, vilket Mourinho indikerar i den omtalade konversationen, på eget bevåg inte gett allt och brutit mot hans order…

… så vore det inte första gången en upplaga av laget ser till att en tränare sparkas. Eller att en tränare får gå för att han inte lyckats hålla ihop truppen.

Men främst är jag intresserad av det som kan hända presidenten, och det är ett vanligt samtalsämne på alla platser utom i pressen. Vågar tidningarna inte dra upp Florentinos vara eller inte i Real Madrid? Uppenbarligen inte. Men det kommer, för diskussion är i full gång på markplan bland anhängare i huvudstan.

Logik à la Real Madrid:

Florentino Pérez kan inte få förnyat förtroende om titlarna uteblir. Med eller utan Mourinho. I det sista fallet frågar jag mig också vem han skulle vända sig till? Gamla Florentinska favoriter som Wenger eller Ancelotti? Eller en icke uppskattad Benitez? Michel (no me jodas) …?

Var och en är orimliga kandidater av olika skäl. Men främst kan jag inte se att presidenten skulle kunna skapa hopp hos madridismen en gång till om det inte ens gick med Mourinho, på vilken han har satsat alla sina kort.

Och ingen tränare av kaliber med förståndet i behåll kommer vara intresserad av att ta över hans misslyckade projekt. Det skulle bli under en enormt pressad president, som redan 2009 använde argumentet ”vi ska göra tre års jobb på ett”.

****

- Han kommer smita ut bakvägen som förra gången, har jag hört otaliga gånger från anhängare till klubben. Det handlar om hur Pérez slängde in handduken och lämnade klubben vind för våg år 2006.

Det ligger presidenten i fatet. Fortfarande och alltid. Och att han en gång gjorde sig av med del Bosque, på det sättet som gjordes. Det är inte glömt, det kommer aldrig glömmas. Vicente del Bosque är givetvis inget tränaralternativ.

I alla fall aldrig så länge Florentino är kvar.

Fast det är klart, om Mourinho nu inte vinner en tung titel, innan han går med sitt obefläckade CV till nästa och garanterat mycket lugnare projekt, så är det ändå knappast troligt att Florentino sitter kvar över nästa VM då det skulle kunna bli aktuellt.

Liga eller Champions, ett bra spel och mindre bråk, är det enda sättet de två, Mourinho och Florentino, kan räddas på. Presidenten har på sina senaste dryga fem år i klubben, sedan Del Bosque fick gå, bara vunnit en Cup som ledare för el Madrid.

****

Idag har Mourinho haft sin möjligen tuffaste presskonferens hittills. Han har krystad svarat ja på frågan om han trivs i klubben. Han har förnekat uppgifterna om att han ska lämna till sommaren. Men han har sin vana trogen inte uteslutit någonting.

Det är tur, mitt bland all oomtvistad skicklighet, att laget spelar bra och leder ligan med fem poäng. Dörren är öppen för allt och inte minst succé. Eller som Iniesta sa, ”jag kan inte se att de har ett problem”.

Gamla relationer rostar aldrig, tydligen.

Erik Hamréns rekordunga landslag har precis återvänt till ett vintrigt Sverige efter en januariturné med en trupp som var mer taggad, lovande och målmedveten än jag upplevt på många läger som detta. Det var häftigt att se svensk fotbolls framtid, och den ser onekligen ljus ut.

Här är status på de 21 spelarna som var i väg, och där några kan räkna in EM-slutspelet – andra får sikta på annat än landslaget.

Boka en EM-sommar i Ukraina

Anders Svensson, Elfsborg

Landskamperna 124 och 125 är avklarade och en topptrimmad Svensson har gett bara positiva intryck på Erik Hamrén. Inställningen och attityden har varit hundra hela lägret och det är tydligt att Svensson har målet att starta i EM, inte bara vara med.

Pär Hansson, Helsingborg

HIF-målvakten har imponerat på träningarna och skötte sig i sin match. Allt annat än ett fritt formfall under våren i HIF skulle stoppa honom från EM-truppen. Att han är efter Andreas Isaksson och Johan Wiland kan han nog ta, han har framtiden för sig.

Släpp inte på gasen i vår – EM-hoppet lever

Tobias Hysén, Göteborg

Tre mål i Qatar har i det närmaste cementerat en plats i EM-truppen men mycket hänger på konkurrenterna och vad de gör under våren, och hur bra Hysén är. Inte snack om att Hamrén gillar avslutaren och att han är nära en EM-plats.

Oscar Hiljemark, Elfsborg

Mål, assist, delaktig i straff och utvisning och ett moget och modigt spel som defensiv mittfältare i sina första två landskamper. Även om konkurrensen är stenhård centralt har Hiljemark gjort ett mäktigt intryck på landslagsledningen och han finns med i tankarna, var så säkra.

VM-kvalet börjar i höst – då finns det öppningar

Erdin Demir, Brann

Vänsterbackplatsen är relativt öppen trots många alternativ. Martin Olsson är för tillfället den ende som spelare och Oscar Wendt, Behrang Safari och Pierre Bengtsson har alla spelat mer eller mindre. Det var tydligt att Demir växte under lägrets gång och räkna med att Hamrén har koll på Brann-backen.

Jiloan Hamad, Malmö

En av lägrets vassaste och belöningen blev start i bägge matcherna. Naturligtvis frustrerande att islossningen mot Qatar kom efter att han klivit av, men MFF-ytterna kombinerar tekniken och steget med det mod och den vilja som Hamrén vill se.

Niklas Hult, Elfsborg

Visade med speed och teknik att han är något att utmana Bajrami med när “Chippen” Wlhelmssom går i pension. Kanske en aning för vek och behöver tuffa till sig, men han har egenskaper som kan räcka till A-landslaget om han fortsätter att ligga i.

Landslaget är inte något att sikta på nu – men i framtiden

Karl-Johan Johnsson, Halmstad

En vass parad och ytterligare räddning blev det för U21-målvakten som nu startar om i superettan. Nej, det är inte inom kort han ska vara med men han har potentialen i framtiden och det blir intressant att följa honom.

Niklas Backman, AIK

Konkurrensen bland mittbackarna gör det tufft och kanske är en flytt till utlandet ett måste för att kunna ta klivet upp i det riktiga landslaget. Har gjort det starkt i allsvenskan och gjorde ett kanonläger och finns med i gruppen som är under uppsikt.

Pontus Jansson, Malmö

U21-landslagets mittback fortsatte att visa att han kan bli en framtida storback. Spelet på små ytor och modet räcker långt. Om han ligger i och utvecklas och kliver i väg till en bättre liga är han en framtida landslagback.

Mikael Dyrestam, Göteborg

Överraskade med starkt spel när han fick starta mot Qatar. Tog hand om uppspelen och visade ett större register och mod än på träningarna. Om han bara tar en plats i IFK:s backlinje och får spela på en position så kommer han vara med och konkurrera framöver.

Viktor Claesson, Elfsborg

Hade ett gyllene läge att göra mål i debuten och fick till det med lite tur i sin andra landskamp. Ett ämne till något riktigt stort, och sett till att han tagit klivet från division 1 till A-landslaget på drygt 15 månader och aldrig spelat i allsvenskan så inser alla att han har något extra. Viktigt att ta en plats i Elfsborg så han håller i utvecklingen.

Jimmy Durmaz, Malmö

Målskytt i landslaget för första gången. Ingen betvivlar hans bollskicklighet, eller hans mod eller hans ambition. Ibland blir han bara för bollkär och söker det perfekta läget istället för det enklare och mer direkta. Det har varit häftigt att följa honom i Qatar och han rymmer en storspelare i sig, men måste höja lägstanivån och ta mer avslut.

Simon Thern, Malmö

Klippte till i debuten och gjorde snyggt mål under den halvtimme han fick på planen. Vi som sett honom i träning har noterat att MFF får en oerhört intressant och lovande spelare. Modig, vass och inte en som ger upp i första taget. Regelbundet spel i Malmö och U21-landslaget är första prio men A-landslaget finns där längre fram.

Emil Salomonsson, Göteborg

Förbundskapten Hamrén talade hoppfullt om den förre HBK-spelaren som nu ska få vara högerback i IFK Göteborg. En omskolad offensiv spelare som varit pigg på träningarna men som inte gjorde någon stor match mot Qatar. Sett till hur Hamrén talade om honom så finns det mer hopp, men då måste han göra en stark säsong i Blåvitt.

 

Lägg kraften på klubblaget

Johan Dahlin, Malmö

Fick en halvlek och hade lite problem och sett till konkurrensen är han inte riktigt med i matchen om landslaget. Kanske en aning nervös sett till Syrien för två år sedan? Fast det är givetvis så att om den 26-årige målvakten får till en kanonsäsong i Malmö och spelar en avgörande roll då kan han ta klivet in igen.

Adam Johansson, Seattle

Hade chansen att stärka sina EM-chanser men mot Bahrain hände det för litet. Kanske hade det varit lättare för honom med match där fokus låg på defensiven, men i Hamréns landslag kräver man mer offensivt att ytterbacken än vad Johansson hade i sig i januari. Blir förvånad om spel i Seattle lyfter in honom i EM-truppen.

Marcus Holgersson, New York

Bestulen på ett mål felaktigt avvinkat för offside I landslagsdebuten. Annars var det rätt tydligt att den förre HIF-backen har kommit långt i karriären på att maxa vissa kvaliteter och att han saknar en hel del tekniskt. En kul erfarenhet för honom att vara med och inställningen är alltid hundra, men konkurrensen kräver mer.

Stefan Ishizaki, Elfsborg

Kanske var det sista landskamperna för en stor talang? Den snart 30-årige ”Ishi” inledde både läger och match starkt men falnade. Fick inte ens hoppa in i andra matchen och även om han har en hel del kvaliteter så räcker det inte till för det riktiga landslaget.

Marcus Olsson, klubblös

Gjort ett starkt läger. Fick chansen till inhopp i bägge matcherna och lever oerhört på sin explosivitet och att han utan tvekan kliver i väg rakt mot mål. Om han höjt sin procent mål på avsluten så hade han kunnat gå långt, men det brister där och då blir det tufft.

Erik Friberg, Malmö

Kanske inte rättvist sett till att han blev blixtinkallad direkt från semestern, men emellanåt kan man undra om mittfältaren kan växla upp i tempo. En skicklig, säker och trygg spelare som MFF kommer att ha nytta av, men spets nog för landslaget visade han inte i Qatar.

Spotta ut ord, och lova hela världen på en gång – det kan vem som helst. Visst, det kan ibland funka, skenfunka, över en kortare tid, precis som det gjort i Hamburger SV efter att Thorsten Fink tillträdde som tränare.

Något speciellt, rent resultatmässigt, har han inte uträttat: en hel massa oavgjorda matcher, några på hemmaplan mot lag som man borde ha slagit och några på bortaplan mot lag som man kunde ha förlorat mot, därtill två hemmavinster mot två lag helt ur slag och så två förluster, varav en betydde uttåg ur den tyska cupen.

Ändå har han, fram till igår, setts som något av en frälsare i hansastaden. En som kom in och ruskade till laget, som började prata om vinnare, om Europa, om en ljus framtid för traditionsklubben. En som kom in som en frisk fläkt – vilket dock vem som helst är, i jämförelse med Michael Oenning -, en som stenhårt trodde på sig själv i en klubb som varken visste in eller ut längre. Och en som gav sig själv tre månader att sätta sin prägel på laget.

Igår var, så att säga, examen.

Efter ett vinteruppehåll, där Fink kunnat gnugga in detaljerna och haft tid och möjlighet att finkifiera laget på riktigt, tog Hamburg emot Dortmund. Och genomförde matchen på ett helt vansinnigt sätt: raka rök och öppna spjäll utan någon ordning, från start till mål. Hade mästarna varit italienare, hade matchen slutat 3-0, kvalitetsskillnaden var så stor att det inte hade behövts mer, hade å andra sidan Dortmund, som sprang mindre än vanligt, gått in lite hårdare och varit lite mer koncentrerade, då hade vi snarare snackat tvåsiffrigt.

Nu blev det som bekant en kompromiss, gästerna vann med 5-1 och Fink såg slagen ut efteråt. Att förlusten skulle ha något att göra med det patetiska försvarsarbetet i tränarens naiva offensivtaktik – som varit undermåligt även i tidigare matcher, men aldrig blivit så skoningslöst utnyttjat – ville han dock inte kännas vid, istället var det viljan och modet som saknades.

Och visst kan han fortsätta att försöka nå resultat genom att spotta ut stora ord, visst kan han fortsätta med att snacka upp sina spelares självförtroenden. Men så länge det som kommer ut av det är så blygsamt, både spel- och poängmässigt, kanske det vore en idé att tagga ner lite, bli lite ödmjuk och gnugga på det som verkligen behövs gnuggas på: varken modet eller viljan, utan själva jävla spelet.

***

Även Werder Bremen har under säsongen hållit på att sortera in sig själva helt fel. Istället för att förstå att laget inte håller för att slåss uppe i toppen, har man konsekvent blundat för detta faktum och med en oförståelig optimism faktiskt skjutit sig upp till en makalös femteplats. Kanske är det taktik, kanske är det rentav genialiskt.

Men jag tror inte på luftslott i längden. Visst kan Thomas Schaaf och Klaus Allofs få tycka att 0-0-matchen borta mot bottenlaget Kaiserslautern var helt okej, men om herrarna på sikt vill göra Werder till ett bättre lag, är det nog inte så dumt att se insatsen för vad den faktiskt var: underkänd. Hade man inte mött ligans sämsta lag på att göra mål, hade det sannolikt blivit en ganska svidande förlust.

***

När det gäller ligans två nya tränare – Christian Streich i Freiburg och Michael Skibbe i Hertha – håller juryn fortfarande på och sammanträder. Freiburg hade även under Marcus Sorg dominerat mot Augsburg, Hertha hade även med Markus Babbel haft det tufft i Nürnberg.

***

Vändpunkten. Alla säsonger har en. Kanske var Leverkusens vändpunkt gårdagens seger mot Mainz. Efter att ha spelat fint i första halvlek och säkrat sig en trygg ledning, föll laget ihop i andra halvlek och en seger som för några minuter sedan såg säker ut, balanserade nu på en knivsegg.

I höstsäsongens första match, i cupen mot Dynamo Dresden, var det exakt samma visa: 3-0 blev 3-3. I förlängningen gjorde Dresden mål och förstörde lagets säsongsöppning, ja, kanske till och med hela hösten. Igår, efter att 2-0 blivit 2-2, tog sig Leverkusen i kragen. Robin Dutt bytte ut Michael Ballack, han som mot Dresden byttes in när vinsten såg säker ut, och fick se sitt lag kämpa emot förlorarödet. Och lyckas!

Den fantastiske Lars Bender nickade in en hörna till 3-2, ett resultat som stod sig tiden ut.

***

Märkligt att se hur bra Chinedu Obasi trivdes med att byta Hoffenheim, där alla offensivspelare i det närmaste har fria roller, mot Schalke, där spelet och uppgifterna är enklare och rakare. Flykten från fotbollsfriheten.

***

Manuel Neuer är en målvakt som gillar äventyr. I Schalke fanns det sådana, så det räckte och blev över. I Bayern inte lika många. Och då blir man kanske lite uttråkad, försöker provocera fram ett, och när det väl dyker upp är man kanske lite för ringrostig, eftersom man knappt fått uppleva något liknande på ett tag.

Nej, Neuer är riktigt suverän, men än är han ingen riktigt suverän topplagskeeper.

Efter dryga tio dygn är det dags att lämna Doha i Qatar. Kanske ett av de mest udda länder jag varit i, och ett bevis på att pengar inte löser alla problem. Fast jag gissar att VM-satsningen inför 2022 kommer sätta omvärldens ljus på det lilla emiratet och se till att gästarbetarna får drägligare villkor.

En jag pratade med, som faktiskt kom från Europa och ville vara anonym, gav den vanliga bilden: utlovad jättehög lön och rejäl dricks och sjysst boende. Verkligheten blev beslagtaget pass, en tredjedel i lön och ingen dricks från qatarierna som höll i plånboken.

Rätt fascinerande att vara i ett land och egentligen inte träffa några av landets medborgare. Utan bara importerad arbetskraft som var väldigt underdånig. Tror aldrig jag blivit kallad”Sir” så ofta och frekvent, och det var ingen skön känsla att uppleva.

***

Sista jobbpasset gav ett avslutande Fotbollskanalen On Tour:

Dessutom en krönika om insatsen på Al Sadd Stadion och matchbetygen och i efterhand borde nog Tobias Hysén haft en fyra.

***

Undrar vad Astrit Ajdarevic o Co säger om det här?

Givetvis utan hänsyn till att Villarreal möter Sporting ikväll.

Qatar-Sverige har avspark 14:00 i dag och du ser Oscar Hiljemark o Co på TV4 eller på fotbollskanalen.se där TV4 Play Premium bjuder på matchen, och framöver kan ni se exempelvis ALLA John Guidettis matcher i Feyenoord i TV4 Play Premium.

***

Manchester-London 2-0. Var är Leeds?

***

Fotbollskanalen On Tour går in på slutet i Qatar och vi inventerar landslagets anfallare, åker skridsko i öken och snackar om VM verkligen kan på sommaren i det lilla och varma emiratet. Dessutom vänder vi på dagens startelva

***

Efter att ha visat våra pass blev vi insläppta på emiratets enda sportsbar, Champions. I den jobbiga röken – tänk så snabbt man vant sig att slippa rökare på krogen – på ett ställe som är ett sämre O’Leary’s med betydligt sämre käk till priser anpassade för qatariska shejker.

Ja, ja, vi fick i alla fall se Arsenal-Manchester United. Även om jag beundrar både Arsène Wenger och Alex Ferguson för jobbet de gjort i respektive klubb är det inte svårt att förstå frustrationen i London-klubben. Ekonomin är i toppskick och det kommer fram vassa talanger, ta bara Alex Oxlade-Chamberlain som var en gigant, men man har tappat förmågan att behålla spelare.

Sedan är inte försvaret tillräckligt starkt, det är en skillnad mot tidigare framgångsrika årgångar. Om nu Robin van Persie lämnat en en begäran om att få lämna klubben, enligt the Times, så har fransmannen i toppen en hyfsad uppförsbacke om han ska överleva på just toppen.

Sir Alex Ferguson fick se sitt gäng ta kontrollen med ett snyggt ledningsmål signerat Ryan Giggs och Valencia och efter Arsenals kvittering hade man ändå kraft kvar att ordna segermålet efter Valencias räd och Danny Welbecks avslut. Detta trots att Phil Jones och Nani försvann skadade, och man fixade tre poäng.

Onekligen en kamp i Manchester och det lär fortsätta våren ut. Sett till hur jämnt det är och att bägge spelare Europa League och kanske lägger mer krut i Premier League så tror jag avgörandet dröjer ända in i det sista. Finns ett fint derby att se fram emot i vår.

***

P3 Dokumentär är min nya drog. Vad ska jag göra när det tar slut på gamla program? Jag har i och för sig några bra fotbollsidéer, och det kan kanske bli en ny karriär?

***

Sverige startar som väntat mot Qatar: Johan Dahlin – Emil Salomonsson, Markus Holgersson, Mikael Dyrestam, Erdin Demir – Anders Svensson, Oscar Hiljemark – Jiloan Hamad, Viktor Claesson, Jimmy Durmaz – Tobias Hysén.

Väldigt roligt att Hiljemark får chansen att bygga ut sin succé från debuten. Mittfältaren ger ett moget intryck på många sätt och sedan är det en målmedvetenhet som är smittande. Lägg på att han ofta ligger rätt och hittar fram med sina passningar och kliver fram i löpingar.

Jiloan Hamad har tagit chansen och imponerat på Hamrén, precis som vänsterbacken Demir, och därför får de en signal av förbundskaptenen. Visst, Demir är enda renodlade vänsterbacken men det berömmet han och “Jille” fick på presskonferensen är inte alla förunnat.

Även Viktor Claesson blev hyllad av Hamrén. Nej, han är ingen färdig spelare men ett “råämne” enligt förbundskaptenen vars kurva ser lovande ut. Därför får han starta. Tänk, från division 1 till A-landslaget på ett drygt år, och det utan allsvenskt spel.

***

Kenny Dalglish klarar sig rätt bra sett hur det går för Liverpool.

***

Inte konstigt att Anders Svensson och Tobias Hysén har grymma testvärden. Ett EM-slutspel till sommaren har den effekten.

***

Vem är Southamptons Jonas Thern? Något måste klubben göra som haft del i utvecklingen av Gareth Bale, Theo Walcott och Alex Oxlade-Chamberlain. Tänk att den sistnänmde är yngre än Simon Thern, John Guidetti, Oscar Hiljemark och Viktor Claesson.

Bales mål på Manchester City var våldsamt snyggt och hans framspelning till Jermaine Defoe på slutet var värt tre poäng för Tottenham, men istället slutade matchen med förlust för titelapsiranterna från London och istället visade det blivande (?) mästarlaget prov på just det flyt som mästare har.

***

Rasmus Elm. Den frisparken var mäktig.

***

Mario Ballotelli. Vilken man. Vilken spelare. Vilken dåre. Kunde onekligen blivit utvisad efter den mindre snygga fotisättningen på Parker, och istället avgör han allt med en kall straff.

***

Helt glömt bort känslan av att man måste vädra sina kläder efter bara ha ätit på en restaurang där alla röker. För jävla äckligt.

Vi har fått stjärnsmällar tre dagar i rad, och vi har även sett nya stjärnor födas och ruggiga smällar utdelas. Det har inte alltid varit vackert, det har på sina ställen varit lite väl ringrostigt – men det har genomgående varit löjligt intressant och spännande.

Stjärnsmällar Gladbach dunkade till Bayern i fredags, vilket i lördags följdes upp av Schalkes kontringskonst mot Stuttgart och idag avslutades med att Dortmund knycklade till Hamburg till ett korpengäng.

Bundesligatoppen försöker tydligen ta världsrekord i härlighet. Inom ett poäng har vi fyra – i sina bästa stunder – fantastiska lag: stjärngänget Bayern, lekfulla Dortmund, cyniska Schalke och överraskningen Gladbach. Alla med olika styrkor och svagheter, alla med olika syn på fotboll.

Vi har gott och ont, attackerande och avvaktande, vi har spelare som aldrig viker en tum och spelare som är mästare på att undvika närkamper, vi har lag som vimlar av världsklasspelare och vi har lag som är framgångsrika tack vare det fungerande kollektivet. Vi har nya, redan sålda, stjärnskott och vi har gamla legender.

Och framförallt har vi som fotbollsnjutare det förbannat roligt, när vi studerar tabelltoppen.

Nya stjärnor Inte helt ny, men när Marco Reus går, kan Gladbach åtminstone glädja sig åt att fredagens tvåmålsskytt Patrick Herrmann, 20, blir kvar. För ett annat topplag – Schalke – gjorde tjugoårige Joel Matip, nittonårige Kyriakos Papadopoulos och artonårige Julian Draxler. Alla tre för övrigt Felix Magaths killar, han som enligt media bara gillar avdankade halvpensionärer.

Än nyare i spelet är är ändå Matthias Ginter, 18, som i sitt första inhopp i Bundesliga fixade tre poäng för Freiburg mot Augsburg. Det kan bli en vana – som för tjugoårige Sebastian Polter som i sitt tredje inhopp för Wolfsburg avgjorde sin andra match. Ja, just det, med åtta nya spelare för åtskilliga miljoner euro, var det en ungdomsspelare som gav Magath, han som bara satsar gammalt, vinst mot Köln.

Spelare från egna ungdomsakademin är inte alls dumt – det visade även artonårige Danny da Costa i Leverkusens match mot Mainz, den unge högerbacken slog inlägget till matchens första mål (sist på bollen var en Mainz-försvarare) – men även inköpta talanger kan göra bra ifrån sig: även om Kaiserslautern sörjer att man, trots talrika chanser, inte vann mot Bremen, briljerade nye polske anfallaren Jakub Swierczok, 19, med skönt mod och noll respekt.

Även svenske Mikael Ishak måste nämnas. Artonåringen är en tuff och stark centerforward som ska suga in och fördela bollar i Kölns anfall, och han fick också direkt förtroende av Ståle Solbakken: Ishak fick hoppa in mot Wolfsburg och var faktiskt nära att kvittera.

Ruggiga smällar I fredags gick Daniel Van Buytens fot sönder, dagen efter nickade Benedikt Höwedes ihop med lagkamraten Marco Höger och bröt således okbenet. På lördagkvällen fick vi tyvärr se ytterligare en ansiktsskada: Bremens Sebastian Prödl fick en fot i ansiktet när han var på väg att nicka in bollen i mål.

Näsan och käken gick av, men straff, det blev det inte.

Belgrad levererade, helt enligt förhandsrapporterna.

Jag, Hyland, Frau Frick och Axnér dränkte kollapsen mot Polen med sen middag på Public på Kosancicev Venac 29  och därefter promenad runt hörnet till Soho Republic på Pariska nr 1 som Mästaren hade styrt upp.

Public var tre getingar med carpacciio på planka, en lite underlig portion med ribs och en strålande dessert; chokladmousse med chili och körsbär. Montenegrinskt vin till det.

Men Soho Republic var fantastiskt!

Mästaren hade ordnat ett svårare bord till oss och vi (jag och Axnér) hade att jobba av ett vad som förlorats mot Kretszchmar i den omtalade programserien “Stefan und Tomas” som gått i exakt ett enda avsnitt.

Tysken ville förstås ha Jim Beam och coke.

Då fick det bli Jim Beam och coke.

Tyskarna konstrar sällan till det med single malt och annat fint, vare sig det är whisky eller bourbon, de blandar ändå ut allting med cola och Kretszchmar sa när de kom in med en flaska Black Label att “vi kan ta in en White Label istället, jag smakar ändå ingen skillnad och då får vi två flaskor till priset av en”.

Soho Republic ligger insprängt som ett skyddsrum, men var snyggt kitschigt, designat och luftrening som det jobbats med i ett hav av människor där i stort sett alla hade en tänd cigg fastklämd mellan läpparna.

De körde tung house och mixade det med livesång; en dam med stor röst i vårt hörn, en kille med helt vansinnig kavaj upp på bardisken, saxofonist i ett tredje hörn och då och då avslöstes någon av dom med en svår kråka som gick loss med mikrofonen.

Högsta klass i underhållningsväg och jag börjar ana varför Belgrad fått pris för sitt nightlife.

Det var högt vatten men jag höll mig stark i medvinden och när det lastades in shots på plommonbrännvin så körde jag en Pepes Bodega, klarade mig därför från Kretszchmar-sittningen med livet i behåll och när jag vaknade ute i förortens vackra solsken till ackompanjemang av skällande hundar och kacklande höns så kände jag att jag överlevt.

Det är aldrig fel efter bättre sittningar.

***

Både Rasmus Elm och Ola Toivonen inledde ligasäsongen med snygga mål.

***

Jag lyckades hitta en match i serbiska division 2 här ute i Zemun, en match med Partizans farmarlag mot FK Indija ute på Partizans träningsanläggning “Zemunello” men valde bort, kändes lite för kallt och lite för trist med farmarlag.

Kanaler som sänder Premier League är inget som Hotel Zlatnik införskaffat, så det gick bort.

Istället fick det bli afrikanska mästerskapen, Elfenbenkusten-Sudan, i Malabo – huvudstaden i Ekvatorialguinea som ligger på ön Bioko.

Som ofta med den här turneringen, rätt trist fotboll och rätt många stora stjärnor som bara går på halvfart. De välmeriterade ivorianerna var väldigt överlägsna sina motståndare som bara kom med spelare från sin inhemska liga.

Men du får en intressant resa i geografins värld när du följer afrikanska mästerskapen.

***

Det var väldigt stor skillnad på makedoniernas publiktryck och serbernas, även här i Belgrad. Lite som under VM i Malmö förra året när svenska fans satt som tysta möss och överröstades av danskar.

***

Nu är jag ganska långt från en plats i  ivorianskt fotbollslandslag…ja, jag är långt från att ta en plats i något fotbollslandslag…men om vi leker med tanken att jag tagit en plats: det hade avslöjats en del när jag klämt in min överkropp i den tajta landslagströjan, är jag rädd.

***

Efter två dygn på Hotel Zlatnik ute i förorten, där närmaste omgivningen består av hönsen utanför mitt fönster, en fin kyrka, en idrottsplats och et gäng affärer som säljer däck, fälgar och andra former av reservdelar till bilar, så börjar jag förstå det där med hotelltristess som drabbade Kåmark, Ljungan och Co i samband med EM 2000 i Oisterwijk.

Zemun är Serbiens Oisterwijk.

***

Vi gratulerar Redaktör Pol Pot…som numera går i Ringarts fotspår och är TEAMLEADER…han fyllde 48 år idag och det känns som om det vara var igår vi firade hans 40-årsdag på ett handbollsmästerskap någonstans.

Om två år blir Pol 50 år. Under EM i Danmark.

***

Look-a-like: Kameruns målvakt och Eddie Murphy.

***

Det är inte lätt alla gånger och jag tror att de flesta av oss säger “makedoner” om någon från Makedonien, det känns nästan vedertaget.

Det helt superkorrekta ska nog vara “makedonier”.

Vilket den här arga tittaren uppmärksammat:

“Jag vill kritisera handbolls kommentatorerna Robert Perlskog,Claes Hellgren och Peter jihde. Deras uttalande där de kallar makedoner för makroner är kränkande, förolämpande och hets mot folkgrupp vilken inte är tillåtet. Tänk på att det finns minst 5000 makedoniska familjer i sverige, som både respekterar sverige och makedonien. Detta göra uttalandet väldigt kränkande från en sidas sätt. Vi kräver att ni ska vara opartiska i framtiden åtminstonde när Sverige inte spelar. Vi kommer föra detta vidare men kräver i första hand en offentlig ursäkt till både min och resten av makedoniska familjerna i Sverige”

“Makaroner” tror jag dock inte att någon kallat makedonier.

Däremot har vi hyllat både deras vilt kämpande och välspelande handbollslandslag samt deras fantastiska publik som satt färg på den här turneringen.

Därför tror jag – med all respekt –  att vi avstår den offentliga ursäkten för det som tittaren menar är hets mot folkgrupp.

Vad är det med folk egentligen?

***

Det var verkligen ett helt fantastiskt vårväder i Belgrad denna förmiddag, det hade fungerat med en kaffe på uteservering.

***

Game, set & Mats – allra bäst från Australian Open!

***

Min lördagskrönika i Getingen handlade – bland annat – om hur det hade sett ut om Pepe och Co hade spelat handboll.

Läs den HÄR.

***

För mig får handbollslandslaget stänga sina träningar från media om de så vill, det är inte direkt så att vi journalister lever för att titta på en handbollsträning eller tre.

Och det är aldrig några problem att få prata med tillmötesgående handbollsspelare när som helst (till och med under matcher)…i det sammanhanget skiljer det oceaner i jämförelse med fotbollen där man tror att spelare svävar mellan liv och död om han ska besvara en fråga timmen före en match.

Men podium-presskonferenser…snälla, det tar vi bort va?

Ola Lindgren, Lövet och Staffan Olsson är sköna lirare och ledare med fantastiska meriter. Men hysterin kring dessa tre är liksom inte som den runt Zlatan. Om vi säger så.

***

Lugnare idag och vi laddar för en spännande måndag.

Kanske en middag någonstans utanför hotellet?

Och kanske kan Perlskog visa oss vägen, han promenerade bort från Upplands Väsby idag och nådde en och en annan restaurang efter en halvtimme.

Då hade han förvisso fått rygga tillbaka från arga skällande hundar med fradga runt munnen.

Möjligt att de var från Makedonien.

Vissa öser på, med mer eller mindre väl underbygga fakta efter förlusten mot Barça i Cupen. Madridtidningen Marca vågar sig i alla fall på att citera en konversation som ska ha utspelat sig under Real Madrids träning i fredags på Valdebebas.

Så här låter ett utdrag enligt tidningen:

Mourinho (vänder sig – superlåg – mot Sergio Ramos inför hela laget och samtliga medhjälpare): ”Ni dödade mig i den mixade zonen”.

Sergio Ramos: ”Nej mister, Du har bara läst det som skrivits i tidningarna, inte allt som vi sa”.

Mourinho: ”Visst, eftersom ni spanjorer har blivit världsmästare och är skyddade av era kompisar bland pressen… Som målvakten (med hänsyftning på Iker som tränar 30 meterlängre bort)”.

Iker Casillas: (Skriker från sin position) ”Mister, här säger man sakerna direkt till den man pratar om, eller hur?!”

Mourinho: ”Var befann du dig vid det första målet, Sergio?”.

Sergio Ramos: ”Jag markerade Piqué”.

Mourinho: ”Jaha, du borde ha markerat Puyol”.

Sergio Ramos: ”Jo, men dom blockerade oss med Piqué så vi bestämde oss för att byta markeringarna”.

Mourinho: ”Jasså, så nu är det du som leker tränare?”.

Sergio Ramos: ”Nej, men det beror på matchsituationen, ibland måste man byta markering. Men eftersom du aldrig har dragit på dig ett par kortbyxor så vet du förstås inte att det ibland kan vara nödvändigt…”

—

Vaya… Hursomhelst, med Marcas tidigare chef, Eduardo Inda (nu på el Mundo) hade säkert den här konversationen överhuvudtaget aldrig publicerats eller fått se dagens ljus. Som sagt, man citerar konversationen…

Berättar en del i lördagens Fotbollskanalen On Tour om hur Qatar ska få fram ett VM-lag i världsklass till VM 2022 och programmet, som även innehåller en genomgång av de offensiva mittfältarna i landslaget, kan ni se här:

Mer fakta om Aspire Academy, som Qatar-projektet heter och som många tror ska användas för att ta fram ett slagkraftigt landslag till Qatar till VM 2022. Pengar är som ni vet inget problem i det lilla emiratet och redan i dag har man närmare 7000 anställda. Scouter. Tränare. Kostexperter. Och så vidare.

Inga kostnader sparas. Vi talar om cutting edge på alla områden och alla från Pep Guardiola till Zinedine Zidane och Alex Ferguson har varit på plats och tagit del av utbildningen och möjligheterna som det lilla emiratet skrapat ihop. VM 2022 är bara en del av den satsning på idrott som Qatar gör.

Det är inte heller så att man ska träna upp de 3-400 000 medborgarna i landet, utan snarare värva in utländska talanger som ska vara grunden till landslaget i VM 2022. För värdarna i Qatar vill inte bara erbjuda det mest spektakulära VM-slutspelet utan även visa att man kan ta upp kampen med de stora länderna.

Man har startar akademier i 15 länder i Sydamerika och Mellanamerika (Venezuela, Guatemala och ett par andra länder) i Afrika (Mali, Senegal, Kenya, Rwanda, Tanzania och så vidare) samt i Asien (Vietnam). Från 6-700 000 unga talanger väljer man ut ett 20-tal som får komma till Qatar och få den yppersta fotbollsutbildningen man kan få.

Qatar-projektet seglar under en välgörenhetsflagg men många kritiker är naturligtvis undrande till att man bara dammsuger fattiga länder på fotbollstalanger och ofta bara 12, 13 eller 14 år gamla. På ett sätt en fantastisk chans, samtidigt ett cyniskt utnyttjande av många ungas drömmar. Ingen lätt ekvation.

Spelarna får förutom utbildning även 5-7000 dollar i månaden under tre år och även deras familjer får betalat för att deras barn kommer till akademien i Qatar. Officiellt säger Qatar att man inte har en tanke att använda spelarna för att få ihop ett landslag, men landet har en historia av att värva utländska medborgare till sina landslag.

Tanken är säkert att kunna vaska fram en ännu större talangpool och på så sätt få talanger från andra länder att spela i Qatar och på så sätt vässa landslaget. Inga kostnader sparas när man ordnar 50 000 matcher runt om i världen (ja, mest i fattiga länder så klart) och på så tar fram de bästa av de bästa.

När man drog i gång det 2007 så kom talangerna i Aspire till en ungdomsturnering i Nordirland och i finalen krossade Aspires afrikanska ungdomar Manchester Uniteds talanger med 5-1. Framgångarna har fortsatt för de vassa talangerna som vaskas fram från ett 15-tal länder.

Naturligtvis kan man som ung talang på plats i Qatar inse att en karriär i Qatars liga och/eller landslag lär innebära att man säkrar sin ekonomi för en lång ti framöver. För de styrande på Aspire kommer kanske inte behöva be fattiga talanger om att spela för Qatar, de kommer fatta själv var sedelbuntarna finns.

Här kan ni se ett CNN-inslag om Aspire:

Click here to view the embedded video.

Qatars styrande har inte sparat något kring Aspire dit även andra idrotter kan komma och träna och verka. Man har byggt ett helt område med anläggningar, Aspire Zone, och en den största inhomhusarenan i världen.

Vi är i Belgrad, men vi bor i Upplands Väsby.

Inget ont om Lapplands Väsby, men ni förstår: utanför stan, nära en motorväg mot flygplatsen.

Om du besöker Stockholm så bor du ju inte helst i Väsby, om du är i Göteborg bokar du kanske inte ett hotell Onsala och om du reser till Malmö vaknar du hellre upp inne i stan än i Burlöv.

Området heter Zemun och är ökänt för en maffia som inte var att leka med, men det sägs att det var ett tag sen och allting har förändrats.

Det serbiska förbundet hävdar att Zemun numera är en “tourist attraction”, efter min promenad i området idag så känns inte  ”attraction” som det allra första jag tänker på.

Men vårt hotell är ett fint litet nybygge i gammal stil med tjocka vita dukar på frukostbordet och vi är ju här för att jobba och inte syssla med förströelse, detta otyg.

Och hönsen utanför mitt fönster är jättefina.

***

Polacker, polacker, överallt bara polacker…då har vi fått uppleva det också.

Att leda med elva mål i handboll i paus känns ju lite som att vara i ledningen med 5-0 i fotboll och åka hem med 5-5.

Och tänk att du aldrig, aldrig, aldrig kan få lov att känna dig lugn och trygg när du bevittnar handbollsmatcher…åtminstone inte när Sverige spelar…det känns alltid som att det går att tappa en säker ledning.

Jag såg från nära håll bakom bänken, hur paniken kom smygande och hur rutinerade spelare blev fullständigt paralyserade.

***

Stort med 18-årige Mikael Ishak som plötsligt fick göra debut i Bundesliga för Köln.

Kolla in Fotbollskanalens bild, visst ser det ut som Super-Bosse?

***

Jag får mängder av tweets, mejl och samtal om varför man i handboll så ofta bara står stil med den spelare som blir punktad.

I basket gör du ju aldrig så och jag vet att det inte går att jämföra, men tänk om Messi blir punktad…då springer han inte och ställer sig i ett hörn. Och jag vet också att fem-mot-fem-spel normalt gynnar det offensiva laget, men när Sveriges spel kom bort sig utan Kim Andersson; finns det inga andra alternativ än att stå till?

***

Roligt att se Darling, Lille-Anders och Långe Lundh som slipsförklädda i Fotbollskanalen On Tour från Qatar.

***

Om ni undrar om handbollsspelarna är stora som hus eller inte? Jag stod så här nära ett gäng polska skyskrapor inför mötet med Sverige.

***

 

 

Vårt hotell ligger ganska nära Zemun Stadion där laget, FK Zemun, numera finns i serbiska trean, berättar portiern på Hotell Zlatnik.

De var uppe i högsta ligan för några år sen men har efterhand tappat när pengarna tagit slut och med nya ägare.

Tung graffiti utanför arenan, är det någon som ser vem porträttet föreställer?

***

Jag och Axnér tar vårt straff ikväll och bjuder Kretzschmar på sittning i downtown Belgrad.

Mästaren har bokat och jag är rädd för att vi går en tuff math till mötes

 

Det finns rivalitet och det finns rivalitet. Och så finns Sevilla och Real Betis. En av de verkliga klassikerna inom spansk fotboll i den trånga, heta andalusiska kitteln. Det var 1079 dagar sedan de möttes senast – har någon ambitiös figur med en bra miniräknare listat ut. Fast tiden kvittar förstås. I Sevilla är rivaliteten ständig och passionerad.

Med jämna mellanrum är jag i stan. Jag har också bott i Sevilla en tid. Det är mysigt, trevligt; skitigt på sina håll, med mycket droger – usch ja – i omlopp och genomsyrat av flamenco. Det går alldeles utmärkt att ramla bort sig i den ljumna natten; hamna på en bakgård nånstans, där någon tar fram en gitarr och sjunger för sig själv och nån annan.

Utan att det är det minsta speciellt.

Sen säger någon ”Musho Betis” eller läspar fram ett ”Sevilla atá la muerte” så är pikarna och det hetlevrade sydspanska temperamentet igång.

****

De är inte lätt att komma nära inpå sevillanerna. Det tar tid. De kör sitt eget race, de är lite fina i kanten. De ogillar hårdrock (!), de är hemliga mot utomsocknes och bragdförbannat stolta över sin stad. Men som alltid bryter fotbollen barriärer. Det är alltid uppskattat att prata om stadens två lag, och det brukar alltid vara fullständig cirkus när de möts.

Fast den här gången är det lugnare, åtminstone till att börja med.

För några år sedan kom det banbrytande försoningen med Antonio Puertas bortgång. Tragedin påminde om att boll och rivalitet inte är allt på denna jord. Betisanhängare hyllade Sevillas nummer 16 tillsammans med gråtande sevillistas. Dödsfallet förbrödrade stan och stridsklubban begravdes i den kollektiva smärtan.

I veckan har uppladdningen varit utomordentlig snäll och trevlig.

Borta är tiden när Sevillas president del Nido kallades sig själv den viktigaste mannen i stan, ”efter gud och påven” för att inte åka på en himmelsk smäll. Det hjälper också att Betis dito Manuel Lopera inte är kvar. Han som reste en metallbyst till sin egen storhet, för att placera den på hedersläktaren och sätta rivalens främste man just precis bredvid den, när Sevilla kom på besök.

I år har det varit lugnt med middagar och lovord. Betis tränare, Pepe Mel påminde visserligen om Marcelinos pik i början av säsongen. Å andra sidan var Sevillatränarens uttalande, ”vi spelar i olika ligor”, helt och hållet logiskt. Nykomlingen Real Betis var ju en nykomling, med det främsta målet att hänga kvar. Sevilla, som alltid, förväntas i sin tur att slåss om en plats till Champions League.

Inför kvällens match finns det å andra sidan ingen matematisk logik i det.

Sevilla har inte levt upp till förväntningarna och kommer med fyra matcher utan vinst – samt utslagning mot Valencia i Cupen – till kvällens möte på Benito Villamarín. Real Betis, och Pepe Mel, har å sin sida överlevt höstens bedrövliga resultat och kan stoltsera med tre vinster under samma tid. Skillnaden mellan lagen är ynka tre poäng, mellan sjundeplacerade Sevilla och elvan Betis.

****

I Sevilla sägs det att kvällens match bestämmer ödet för besökarnas alltmer kritiserade Marcelino.

Själv menar tränaren att laget möter ärkerivalen under ”kollektivets bästa period”, vilket är att slå sig för bröstet på ett sätt som få verkligen förstår. Samtidigt försäkras att det inte existerar någon osämja med den avstängde Kanouté – för att även tysta ner den debatten.

Pepe Mel har å sin sida garanterat att en vinst ikväll betyder fortsatt spel i Spaniens finrum. Med ”hatten på” och beröm godkänt.

Hur man än vänder och vrider på förutsättningarna så har Sevilla mest att förlora i mötet som är av största nationella vikt – fast alltid främst i andalusiska Sevilla. Så det är inte konstigt att det har varit locket på med stängda träningar från båda lagen under veckan. Ska det tippas är det i alla fall ingenting jag tänker ge mig på…

Däremot är jag förstås övertygad om att det blir en urladdningen som anstår de två historiska antagonisterna. Det är alltid, men idag ovanligt mycket, förbjudet att inte ge allt. Med två lag som har mycket att bevisa, främst och inte minst gentemot varandra. Och i bakgrunden finns en miljonstad som kommer att vara lamslagen – med ett kokande Benito Villamarín på första parkett.

Så kanske talar det ändå till Real Betis fördel när lagen möts för 113:e gången, om vi räknar alla möten i Cup och olika divisionerna där man tidigare ofta broderligt har följts åt. Och när de två mäter styrkan för första gången på 1079 dagar – som någon ambitiös figur med en bra miniräknare listade ut.